Maria ljungberg

Maria Ljungberg är en av forskarna vars projekt fått ekonomiskt stöd från Jubileumsklinikens Cancerfond. Forskningsprojektet syftar till att förbättra metoder för magnetkamera vid undersökning. Här berättar hon själv om sin forskning:

Beskriv ditt forsningsprojekt!
Gruppens forskning är fokuserad på att utveckla och förbättra metoder för magnetkamera så att man inte bara kan bestämma tumörens storlek utan också ska kunna mäta tumöregenskaper som celltäthet, syresättning och ämnesomsättnin i en och samma undersökning. Dessa saker ändras ofta tidigt under en behandling och vårt mål är att kunna studera dessa förändringar för att i framtiden använda kunskapen för att bedöma behandlingsresultat i ett tidigt skede.

Vi arbetar i gruppen både utveckling av själva mätmetoderna samt även metoder för bildbearbetning och databehandling. Utvecklingsarbetet sker i flera steg. Vi börjar i teori och går sedan över till experimentella metoder och till sist studier på försökspersoner

Vår förhoppning är att våra magnetkamerametoder ska kunna ge en säkrare bestämning av tumörtyp utan att man behöver ta en biopsi.

Vad hoppas du din forskning ska resultera i?
För att förbättra möjligheten att bota tumörsjukdomar är det viktigt att öka kunskapen om effekten av behandling med strålning och/eller läkemedel! Vår förhoppning är att våra magnetkamerametoder ska kunna ge en säkrare bestämning av tumörtyp utan att man behöver ta en biopsi. Samt att vi tidigare än idag skulle kunna ge svar på om en behandling är effektiv eller ej och därmed kunna byta till en alternativ behandling redan i ett tidigt skede!”

När började du din forskarkarriär?
Jag påbörjade mina doktorandstudier i mitten av 1990-talet på avdelningen för Radiofysik efter att ha läst till civilingenjör på teknisk fysik och sedan kompletterat med sjukhusfysikkurser under ytterligare ett år. Efter min disputation 1999 arbetade jag mest kliniskt, men på senare år har jag kunnat fokusera mer på forskningen igen, mycket tack vare mina forskningsanslag från Jubileumsklinikens Cancerfond!

Varför blev du forskare?
Jag har alltid varit nyfiken och velat ha reda på hur saker fungerar och hänger ihop.När jag gick på gymnasiet fick Carlo Rubia och Simon van der Meer Nobelpriset i fysik för upptäckten av två elementarpartiklar (W och Z bosonerna). Nobelpriset gjorde att jag ville utbilda mig till partikelfysiker, och under min fysikutbildning gjorde jag mitt examensarbete på det europeiska partikelfysiklaboratoriet (CERN) i Geneve. Väl där upptäckte jag dock att jag ville kunna se en mer direkt mänsklig nytta av mitt arbete. På avdelningen för Radiofysik på Göteborgs universitet kompletterade jag min fysikutbildning så att jag kunde arbeta som sjukhusfysiker, vilket för mig är den perfekta kombinationen för då får jag arbeta med fysik som jag tycker är väldigt kul och jag känner att det jag gör har en direkt nytta för människor.

Vad är det bästa med att vara forskare?
Ur ett personligt perspektiv är det är fantastiskt spännande och stimulerande att arbeta med många olika yrkeskategorier för att nå fram till ett gemensamt mål. Man lär sig nya saker hela tiden! Ett annat är att få möjligheten att undervisa och handleda studenter i ett ämne som man själv tycker om. En tredje aspekt är att veta att det jag arbetar med förhoppningsvis kommer att leda till förbättrade metoder inom sjukvården i framtiden.

Vem är du när du inte är forskare?
Jag är gift sedan snart 25 år och mamma till tre i stort sätt vuxna döttrar. Mycket av mitt liv kretsar kring familjen och våra gemensamma aktiviteter samt umgänge med släkt och vänner. Jag tycker om löpträning, och har på senare år börjat med triathlon. Bakning är också en passion, både bröd och kakor/tårtor. Speciellt nära mitt hjärta ligger att baka bröd med surdeg.

Finns det något du skulle vilja framföra till våra givare?
Att jag är tacksam över att det finns så många generösa givare. Utan er så skulle mycket av cancerforskningen i Västsverige inte kunna genomföras! Ett stort varmt tack!