Pegah Johansson

Individuell riskanalys för biologisk benmärgstoxicitet till följd av radiofarmaka behandling

Joniserande strålning används vid behandling av flera cancersjukdomar. Vid radionuklidbehandling kopplas en radioaktiv isotop till ett ämne som söker upp tumören, till exempel ¹⁷⁷Lu-DOTATOC som används vid neuroendokrina tumörer. Behandlingen kan vara mycket effektiv, men hos en del patienter skadas benmärgen allvarligt. De får långvarig brist på blodkroppar och i vissa fall senare blodsjukdom som MDS eller leukemi. I dag saknas enkla tester som kan visa vilka patienter som löper störst risk.

Erfarenheten visar att ungefär en av tio patienter som får radionuklidbehandling drabbas av uttalad blodpåverkan. Ändå får alla i princip samma dos, eftersom vi saknar metoder för att mäta hur känsliga deras friska celler är. Om vi kunde mäta denna känslighet i förväg skulle läkare kunna anpassa dosen bättre och minska risken för svåra biverkningar.

I detta projekt använder vi blodprover från patienter som deltar i den kliniska STARNET-studien med ¹⁷⁷Lu-DOTATOC. I laboratoriet utsätter vi deras T-celler för samma typ av strålning som vid behandlingen och mäter hur väl cellerna klarar av skadan, bland annat genom att följa celldelning och reparation av DNA-skador. Vi undersöker om dessa laboratoriemått kan kopplas till hur mycket blodvärdena sjunker under behandlingen och hur snabbt de återhämtar sig. På så sätt vill vi ta reda på om testen kan användas för att förutsäga vem som riskerar allvarlig benmärgstoxicitet.

Samtidigt studerar vi vad som händer i de blodbildande stamcellerna och deras förstadier, som sitter djupt inne i benmärgen och normalt inte kan tas ut i större mängd. För detta använder vi så kallade inducerade pluripotenta stamceller (iPSC) och blodstamceller från navelsträngsblod, som kan odlas och styras att bilda olika typer av blodceller. Vi jämför hur känsliga olika blodcellsstadier är för ¹⁷⁷Lu-DOTATOC och annan strålning, och analyserar vilka skydds- och reparationssystem i cellerna som aktiveras vid skada.

Resultaten från projektet förväntas ge ökad kunskap om hur radionuklidbehandling skadar blodbildningen och varför vissa patienter är särskilt känsliga. På sikt hoppas vi kunna utveckla laboratorietester och biomarkörer som kan användas för att anpassa stråldosen till varje individ, minska risken för allvarliga biverkningar och bättre följa upp patienter som har hög risk för sena komplikationer.