Marianne Jarfelt 

“Det övergripande målet för projektet är att bättre förstå den långsiktiga hjärntröttheten hos canceröverlevare.“

Marianne! Berätta om ditt forskningsprojekt.
Vårt projekt handlar om kognitiva problem och framför allt hjärntrötthet som många cancerpatienter drabbas av. I projektet undersöker vi patienter som har behandlats för akut lymfatisk leukemi under barndomen. Under 70-80-talen behandlades dessa patienter med strålbehandling riktad mot hjärnan för att undvika att de fick återfall av leukemin i hjärnan.

Sedan början av 90-talet behandlas de flesta istället med mycket höga doser av cytostatikan methotrexate. Man upptäckte tidigt att strålbehandling gav biverkningar i form av kognitiv påverkan, men vi vet nu att även methotrexate kan ge liknande problem. I mitt kliniska arbete upplever jag hur patienter som har dessa problem har svårt att få gehör för sina svårigheter gentemot skola, arbetsgivare och myndigheter såsom försäkringskassa och arbetsförmedling.

Vi hoppas också att studien kan bidra till att utveckla en objektiv metod att klassificera hjärntrötthet.

Vi undersöker med en relativt ny metod hur hjärnan aktiveras när man löser olika typer av uppgifter. Det bygger på att vi med hjälp av nästan infrarött ljus, vilket har förmågan att lysa genom skallbenet kan detektera syresättningsgraden i den ytliga delen av storhjärnan. Personen som undersöks sitter upp och har på sig en ”mössa” med elektroder, metoden är helt smärtfri. Den unika möjligheten att göra undersökningen samtidigt som personen sitter upp vid en dataskärm och löser uppgifter gör att vi får en bild av hur hjärnan aktiveras.

Vad hoppas du att forskningen ska resultera i?
Det övergripande målet för projektet är att bättre förstå den långsiktiga hjärntröttheten hos canceröverlevare. Vi planerar att utöka projektet med personer som är behandlade för Hodkginlymfom under tonår eller ung vuxen ålder, samt de som haft huvud-halscancer i vuxen ålder. Nya klassificeringar av skillnader mellan grupper av canceröverlevare, såväl som gemensamma symptom av hjärntrötthet, kommer förbättra möjligheterna till rehabiliteringsinsatser för cancerpatienter.

Min forskning startade med ett kliniskt intresse för vad som hände med barncancerpatienter när de blev vuxna. 

Vi hoppas också att studien kan bidra till att utveckla en objektiv metod att klassificera hjärntrötthet, vilket skulle kunna leda till ökad förståelse från samhället för cancerrelaterad hjärnutmattning. I studien relaterar vi även trötthetsgraden och hjärnaktiveringen till individernas fysiska aktivitetsgrad och kondition för att se om fysisk träning kan vara en del i en rehabilitering.

Berätta om din forskningsresa!
Jag är läkare och specialist i barnmedicin och barnonkologi. Min forskning startade med ett kliniskt intresse för vad som hände med barncancerpatienter när de blev vuxna, vilket ledde till att jag i mitt avhandlingsarbete i början av 2000-talet undersökte vuxna personer som haft leukemi som barn. Vi upptäckte då bland annat att många av dem hade utvecklat brist på tillväxthormon trots låga stråldoser, vilket har lett till att vi idag alltid följer upp och behandlar dessa patienter. Vi upptäckte även en ökad risk för metabolt syndrom och hjärtbiverkningar.

Jag har efter avhandlingen bland annat arbetat som ordförande för ett Nationellt vårdprogram för denna grupp vilket publicerades första gången 2016, och som i sin tur har möjliggjort att vi nu har uppföljningsmottagningar för vuxna efter barncancer på 6 ställen i landet, bland annat Göteborg.

Uppföljning är väldigt viktigt eftersom minst 70% av barncanceröverlevare drabbas av sena komplikationer, som i de flesta fall debuterar i vuxen ålder. Forskningsmässigt intresserar jag mig förutom det aktuella projektet även för fertilitet, hjärt-kärlsjukdomar och metabola biverkningar efter barncancerbehandling, men även för sexualitet, kroppsuppfattning och psykosociala biverkningar efter cancerbehandling under barndom, tonår och ung vuxen ålder.

Finns det något du vill framföra till våra givare?
Jag vill tacka alla givare till Jubileumsklinikens forskningsfond. Utan dem hade vår forskning inte varit möjlig!