Khalil Helou

Äggstockscancer är en allvarlig cancersjukdom som ofta upptäcks sent. Khalil Helou och hans forskningsteam dedikerar sin tid till att forska på hur man kan subklassificera tumörerna för att i förlängningen kunna ge bättre behandling, även till svårt sjuka patienter. 

Khalil, kan du beskriva ditt forskningsprojekt?
Jag leder ett forskningsprojekt med målsättning att undersöka tumörvävnad från äggstockscancer och genom genetisk kartläggning utvinna fördjupad kunskap vad gäller tumöruppkomst och utveckling.

Målet är att identifiera nya biomarkörer som tillsammans med redan utvunnen kunskap och etablerade prognostiska faktorer mer specifikt indelar äggstockscancer-patienter i olika riskgrupper. Vår hypotes är att de nya biomarkörerna skulle kunna medverka till att indela (subklassificera) tumörerna i dess respektive histologiska undergrupper, samt även skulle kunna hjälpa till att välja den behandlingsinsats som enligt den uppdaterade kunskapen och den aktuella subtypen (undergruppen) möjliggör den bästa behandlingseffekten.

Fortfarande anses äggstockscancer i stort vara förknippad med en mycket dålig prognos.

 Berätta mer om äggstockscancer.  
Äggstockscancer är den gynekologiska cancersjukdom som har högst dödlighet. Till stor del är detta beroende av de ofta diffusa symtom som leder till diagnos i ett sent skede. Förbättrad kunskap genom centralisering av tumörkirurgin och ny-erövrad kunskap om behandlingssvar har bidragit till en viss förbättring av överlevnaden.

Fortfarande anses dock äggstockscancer i stort vara förknippad med en mycket dålig prognos. Trots att både vaksamheten över de svår-värderade symtom har ökat, liksom kunskapen om ökad benägenhet som till exempel ärftliga tillstånd och riskfaktorer, saknas en väletablerad screening-metod som skulle kunna möjliggöra säker diagnostik i ett tidigt skede.

De flesta, uppskattningsvis 80%, av äggstockscancer-patienterna drabbas av återfall ofta inom 5 år efter diagnos. Bland de som återinsjuknar finns individer som drabbas oväntat och tidigt, ofta med starkt försämrad prognos. De idag etablerade prognostiska faktorerna vid äggstockscancer är begränsade avseende förmåga att identifiera dessa patienter som trots uppdaterade terapeutiska riktlinjer riskerar att drabbas av ett försämrat kliniskt utfall.

Min absoluta förhoppning är att kunna bidra med resultat som för denna grupp av individer med generellt svår sjukdom kan komma bidra till ett minskat lidande för dem själva såväl som för deras närstående.

Vad hoppas du forskningen ska resultera i?
Min förhoppning är att kunna identifiera och utveckla nya prognostiska och behandlings-informativa markörer och därmed öka möjligheter till specifika skräddarsydda behandlingar samt även till att identifiera individer med ”högrisksjukdom” redan i ett tidigt skede.

Min absoluta förhoppning är att kunna bidra med resultat som för denna grupp av individer med generellt svår sjukdom kan komma bidra till ett minskat lidande för dem själva såväl som för deras närstående.

När började du din forskarkarriär?
I mitten av 90-talet började jag min forskarkarriär, det var som en dröm som gick upp i uppfyllelse. Jag träffade Göran Levan, som var professor i genetik vid Göteborgs universitet, och vi pratade om cancer och forskning. Det var väldigt inspirerande för mig att lyssna på honom, och efter mötet sa han att jag hade potential att kunna bli en forskare.

Varför blev du forskare?
Det bästa med att vara forskare är att du har en stor frihet med ett stort ansvar.

Sedan min barndom har jag alltid gillat att hitta nya utmaningar och kunna lösa svåra problem, jakten på kunskap har alltid varit mitt största mål. 

Vem är du när du inte är forskare?
När jag inte är forskare så är jag familjefar som älskar att umgås med mina barn, resa runt med dem och upptäcka världen.