Hur kan vi minimera biverkningar av strålbehandling?
Vid strålbehandling mot hjärnan dör eller förändras stamcellerna på grund av en inflammation som uppstår i cellernas miljö. Inflammationen leder till att stamcellerna inte utvecklas till nervceller i lika hög utsträckning som de behöver göra för att hjärnan ska kunna läka. Detta kan medföra kognitiva problem som till exempel inlärningssvårigheter och ger en försämrad livskvalitet för patienten. Inflammationen förändrar det biologiska förhållandet bland cellerna. Detta har lett till att forskning identifierat flera mätbara biomarkörer.
– Nu vill vi undersöka om biomarkörerna kan förutsäga olika personers risk att drabbas av långvariga biverkningar efter strålbehandling mot hjärnan, säger Thomas Björk-Eriksson som leder forskargruppen kring effekter av strålbehandling mot hjärnan.
I framtiden hoppas forskargruppen att vården, utifrån de resultat som kommer fram, ska kunna anpassa strålbehandlingen till olika personer för att minska risken att drabbas av långvariga biverkningar. Förhoppningen är också att resultaten kan användas för att erbjuda patienter som genomgått strålning mot hjärnan en mer anpassad cancerrehabilitering.
Marie Kalm och Yohanna Eriksson.
Övriga i forskargruppen är Martina Boström, Malin Blomstrand, Erik Fernström, Edvard Abel samt huvudansvarig Thomas Björk-Eriksson.
Novel strategies for molecular radionuclide imaging and therapy of spread cancer disease, with focus on neuroendocrine tumours and tumours with neuroendocrine features.
Den övergripande målsättningen med projektet är att förbättra möjligheterna för behandling av patienter med spridd tumörsjukdom, främst från neuroendokrina tumörer, med radioaktiva läkemedel.
De flesta neuroendokrina tumörer är maligna och många har spridit sig vid tiden för upptäckt, vilket är orsaken till att det är svårt att bota patienter med dessa sjukdomar. Många tumörer överuttrycker olika receptorer eller transportörer. Studier av behandling med radioaktiva läkemedel som binder sig till dessa receptorer/transportörer har visat sig lovande för flera tumörtyper, men hittills botas få patienter.
Projektet fokuserar på strategier för att antingen öka upptaget av radioaktiva läkemedlet till tumörerna för att öka möjligheten att bota patienterna, eller för att minska upptaget i frisk vävnad för att minska eventuella biverkningar i samband med behandlingen. Studierna bedrivs i form av experimentella försök och kliniska studier på patienter och innefattar flera delar.
Ett delprojekt går ut på att utveckla ett nytt radioaktivt läkemedel för bla en viss typ av hypofystumör men kan även vara lämpligt för behandling av andra tumörformer. Genom att ge radioaktiva läkemedlet enligt att nytt schema (hyperfraktionering) ökar upptag och stråldos till tumörvävnaden utan att öka upptag i frisk vävnad, vilket vi både ska studera vidare och testa på patienter.
En del av projektet fokuserar på kombinationsbehandling, där vi studerar möjligheten till att bota fler patienter genom att kombinera strålbehandling med ett annat läkemedel som ökar strålkänsligheten hos tumörvävnad. Hittills har vi funnit flera mycket intressanta läkemedel som kan ge ökad behandlingseffekt.
En annan del av projektet fokuserar på metoder för att dels bestämma och dels minska eventuella biverkningar av behandlingen. Kliniska studier visar att njurfunktionen kan försämras sent efter denna typ av behandling. Vi försöker finna metoder, bl a biomarkörer, som kan vara användbara för att tidigt förutsäga risk för sena biverkningar.
Vi ska även öka kunskapen för strålningens effekter på tumör- och frisk vävnad. Studierna görs med hjälp av moderna molekylärbiologiska metoder. Resultaten hittills visar på tydliga skillnader efter olika typer av bestrålning och att effekterna är mer komplexa än vad man hittills trott Denna typ av kunskap är mycket värdefull för att designa framtidens strålbehandling.