Cecilia Bull

Cecilia Bull är en av forskarna vars projekt fått ekonomiskt stöd från Jubileumsklinikens Cancerfond.
Lär känna henne och det projektet hon medverkar i!

Kan du beskriva forskningsprojektet du är inblandad i?
Vårt hopp är att hitta skade- och läkningsmekanismer som vi kan påverka, så att vi med den kunskapen skall kunna hitta sätt att bota cancer i bäckenområdet med återställd tarmhälsa! Strålbehandling mot cancer i bäckenområdet räddar liv, men lämnar tyvärr också kännbara spår. Man kan få mycket uttalade problem med tarmens funktion som gör att det blir svårt att arbeta och känna sig bekväm i sociala sammanhang. Att resa, även korta sträckor, kan bli omöjligt om man måste ha en toalett inom nån minuts räckhåll jämt.

”Jag hoppas att alla som överlevt en cancer i bäckenområdet skall kunna återgå till ett friskt och aktivt liv utan begränsningar. ”

Bakomliggande långvariga sjukdomsprocesser i tarmen efter strålbehandling uppfattas som ganska opåverkbara, och man får främst hjälp med att hantera och lindra symptomen. Egentligen vet man inte riktigt vad som händer med tarmen på sikt efter strålbehandling, och det är denna kunskapslucka vi försöker åtgärda i det projekt som Jubileumsklinikens Cancerfond stödjer.

Vad hoppas du att forskningen ska resultera i?
Jag hoppas att alla som överlevt en cancer i bäckenområdet skall kunna återgå till ett friskt och aktivt liv utan begränsningar! Det är det stora målet vi siktar mot. Det finns också andra delar i forskningen som känns viktiga och spännande –tillexempel att förstå hur tarmen reagerar på skada, hur den läker sig och att hitta sätt att stärka tarmhälsan så att man kan behandla en pågående cancer mer effektivt utan följdbesvär.

När började du din forskarkarriär?
Mitt allra första forskningsprojekt var i tioårsåldern. Någon hade berättat för mig att det var lönlöst att fånga möss i levandefällor och släppa ut dem, för de hittade ändå alltid tillbaka. Så jag började fånga möss i vår tvättstuga, märka deras svansar med nagellack och släppa ut dem en bit från huset för att se om de hittade tillbaka. Det var inte ett helt vattentätt försök får jag erkänna, men jag minns att jag aldrig lyckades få en mus med nagellack på svansen i fällan!

Nästan femton år senare började jag som doktorand i professor Peter S. Erikssons forskargrupp. Han hade några år tidigare upptäckt att den vuxna människans hjärna har förmågan att skapa nya nervceller från stamceller. Jag fann hela konceptet med stamceller som kan hjälpa till med nybildning och läkning väldigt spännande, och tittade på hur träning påverkar stamceller efter strålning mot hjärnan. Det har varit till nytta nu när jag jobbar med tarmen, som har en massa stamceller och därmed en fantastisk förmåga till nybildning!

Jubileumsklinikens Cancerfond är en mycket viktig fond,  framförallt för oss som inte är riktigt etablerade ännu.

Varför blev du forskare?
Jag var som liten mycket intresserad av djur och natur. När man kom till de lite högre klasserna i skolan började man förstå att det finns oändligt många lager av ”djur och natur” att fördjupa sig i och arbeta med, och jag visste att jag ville bli biolog så fort jag fick reda på att det fanns något man kunde bli som hette så. Att utforska något som jag var nyfiken på kändes naturligt. Som forskare kunde jag fortsätta lära mig trots att biologistudierna var avklarade.

Man hoppas också att man så småningom lyckas bidra med något av betydelse. Det i sig är en stor drivkraft. Jag kan inte tänka mig något annat yrke, men skulle jag få leva två liv skulle jag pröva på att arbeta med uppfinningar på ett eller annat vis. Kanske inom medicinteknik!

Vad är det bästa med att vara forskare?
Man har stor frihet att välja arbetsuppgifter som man tycker är viktiga, vilket gör att risken att man hamnar i en situation där arbetet känns meningslös är väldigt liten. Man kan följa sin nyfikenhet och man får möjligheter att utmana sig själv och utvecklas inom olika områden. Arbetsmiljön är internationell vilket medför många intressanta och lärorika möten med andra människor. När det gäller själva forskningsarbetet är det som en ständigt pågående skattjakt. Det är mycket spänning när man analyserar resultat som man samlat in!

Vem är du när du inte är forskare?
Då är jag mamma. Mer hinns knappt! Men jag älskar att lyssna på poddar och gör det dagligen. Där fördjupar jag mig i världen utanför forskningen och jag följer poddar inom vitt skilda ämnen.

Finns det något du skulle vilja framföra till våra givare?
Jubileumsklinikens Cancerfond är en mycket viktig fond,  framförallt för oss som inte är riktigt etablerade ännu! Fonden är då en språngbräda som kan vara av avgörande betydelse för om vi skall kunna driva ett nytt forskningsprojekt framåt! Jag är väldigt tacksam mot de givare som gjort det möjligt för mig att arbeta för att stärka canceröverlevarens hälsa efter behandlingen

.

 

Cecilia har alltid haft en stor nyfikenhet, och beskriver sin tillvaro som forskare som en ständigt pågående, och lustfylld, skattjakt.