Hur minimerar vi följdsjukdomar av cancerbehandling?
Den kliniska forskningen, liksom teknologiska framsteg, gör att sjukvården idag kan öka sin ambitionsnivå. Ambitionen kan vara att inte bara bota cancer utan även göra det på ett sätt så att canceröverlevaren får återställd fysisk och psykisk hälsa. De följdsjukdomar som strålbehandling, kirurgi, biologiska läkemedel och cellgifter ger upphov till vill vi i första hand förebygga, i andra hand lindra. För att ta fram kunskapen arbetar vi med djurmodeller samt kliniska och epidemiologiska studier. En viktig del är att ta fram kunskap så att de nya teknologierna används på ett optimalt sätt. En annan del är att ta fram stödjande terapier, livsmedel, probiotika och läkemedel som minskar risken för en följdsjukdom utan att behandlingen behöver ändras.
Ett fokus är trängningssyndromet, behovet att alltid ha en toalett inom några minuters räckhåll därför att trängningar till avföring uppkommer 20-30 gånger per dygn. Denna följdsjukdom drabbar kvinnor som strålbehandlats för gynekologisk cancer och kan vara livslång. Genom att studera samspelet mellan stamceller, immunsystemet och bakterier i tarmen arbetar vi för att hitta vägar så att tarmen återhämtar sig efter strålbehandlingen utan att en följdsjukdom uppkommer. De livsmedel vi äter, vår kost, påverkar vilka bakterier vi har i tarmen. Vi undersöker just nu vilken roll fiber i kosten, exempelvis från citrusfrukter eller havregryn, kan spela.
Den kunskap som vi och andra tagit fram sprider vi via EfterCancern.se till canceröverlevare och andra intresserade. Där ges exempelvis råd om hur livsmedel och läkemedel kan användas för att lindra trängningssyndromet. Vi planerar även att snart starta en studie där vi undersöker hur vaginalstavar bäst används för att undvika följdsjukdomar som nedsätter den sexuella hälsan.
På bilden: Cecilia Bull, Fei Sjöberg och Dilip Malipatlolla.
Huvudansvarig: professor Gunnar Steineck Postdocs och docenter: Cecilia Bull, Fei Sjöberg, Ulrica Wilderäng, Maria Hedelin, Karin Bergmark och Eleftheria Alevronta.
Doktorander: Dilip Kumar Malipatlolla, Piyush Patel, Sravani Devarakonda, Rebecca Ahlin, Linda Åkeflo och Maria Olsson
Novel strategies for molecular radionuclide imaging and therapy of spread cancer disease, with focus on neuroendocrine tumours and tumours with neuroendocrine features.
Den övergripande målsättningen med projektet är att förbättra möjligheterna för behandling av patienter med spridd tumörsjukdom, främst från neuroendokrina tumörer, med radioaktiva läkemedel.
De flesta neuroendokrina tumörer är maligna och många har spridit sig vid tiden för upptäckt, vilket är orsaken till att det är svårt att bota patienter med dessa sjukdomar. Många tumörer överuttrycker olika receptorer eller transportörer. Studier av behandling med radioaktiva läkemedel som binder sig till dessa receptorer/transportörer har visat sig lovande för flera tumörtyper, men hittills botas få patienter.
Projektet fokuserar på strategier för att antingen öka upptaget av radioaktiva läkemedlet till tumörerna för att öka möjligheten att bota patienterna, eller för att minska upptaget i frisk vävnad för att minska eventuella biverkningar i samband med behandlingen. Studierna bedrivs i form av experimentella försök och kliniska studier på patienter och innefattar flera delar.
Ett delprojekt går ut på att utveckla ett nytt radioaktivt läkemedel för bla en viss typ av hypofystumör men kan även vara lämpligt för behandling av andra tumörformer. Genom att ge radioaktiva läkemedlet enligt att nytt schema (hyperfraktionering) ökar upptag och stråldos till tumörvävnaden utan att öka upptag i frisk vävnad, vilket vi både ska studera vidare och testa på patienter.
En del av projektet fokuserar på kombinationsbehandling, där vi studerar möjligheten till att bota fler patienter genom att kombinera strålbehandling med ett annat läkemedel som ökar strålkänsligheten hos tumörvävnad. Hittills har vi funnit flera mycket intressanta läkemedel som kan ge ökad behandlingseffekt.
En annan del av projektet fokuserar på metoder för att dels bestämma och dels minska eventuella biverkningar av behandlingen. Kliniska studier visar att njurfunktionen kan försämras sent efter denna typ av behandling. Vi försöker finna metoder, bl a biomarkörer, som kan vara användbara för att tidigt förutsäga risk för sena biverkningar.
Vi ska även öka kunskapen för strålningens effekter på tumör- och frisk vävnad. Studierna görs med hjälp av moderna molekylärbiologiska metoder. Resultaten hittills visar på tydliga skillnader efter olika typer av bestrålning och att effekterna är mer komplexa än vad man hittills trott Denna typ av kunskap är mycket värdefull för att designa framtidens strålbehandling.