Stig Palm

Förbättrad dosimetri för alfastrålande läkemedel

En ny klass av läkemedel som syftar till att bota spridd cancer är på väg att introduceras i kliniken. Ett av dessa läkemedel är redan godkänt och används vid spridd prostatacancer. Den aktiva substansen består av en instabil atom (radionuklid) som när den sönderfaller skickar ut strålning som skadar närliggande vävnad. Principen har sedan många decennier använts vid sjukdomar i till exempel sköldkörteln.

Det nya är introduktionen av radionuklider som utsöndrar alfapartiklar. Alfastrålningen är flera hundra gånger mer potent än den strålning som tidigare använts och upptas inom bara några få cellers avstånd (max 0,1 mm). Dessa egenskaper är mycket attraktiva om läkemedlet kan transporteras till cancercellerna, men innebär också en risk för skador om strålningen träffar frisk vävnad.

För att säkerställa maximal effekt på cancerceller med som mest acceptabel skada på frisk vävnad krävs att man optimerar behandlingen. Det kan handla om hur och var man injicerar läkemedlet; vilken bärare som ska transportera alfastrålaren till cancercellen; vilken alfastrålande atom som lämpar sig bäst för cancertypen mm mm. Denna kartläggning underlättas om man har matematiska modeller som kan förutse hur olika alfastålande läkemedel fördelas efter injektion. I detta projekt vill vi utveckla sådana modeller. Vi vet att det är relativt enkelt att bygga modeller, men väldigt svår att verifiera hur rättvisande de är. Därför lägger vi mycket kraft på att utveckla våra modeller med experimentella resultat från försök med odlade cancerceller samt i möss som har spridd cancer.

Alfastrålande läkemedel anses särdeles gynnsamt för behandling av cancer som kan nås genom direkt injektion i vätskan som finns i bukhålan (ascites) eller i vätskan som omger hjärnan och ryggmärgen (likvor). Det är därför naturligt att fokusera de närmsta åren på att bygga realistiska modeller av fördelning av alfastrålande läkemedel efter intraperitoneal eller intratekal injektion. Vid den förstnämnda kommer patientprover från en klinisk fas I studie att användas för att utveckla metoderna samt validera resultaten. Vid den senare kommer resultat från prekliniska försök att användas.