Helen Rydell. Född 1958.



Hennes mamma hade gått bort i cancer endast 40 år gammal. När Helen i samma ålder själv fick besked att hon hade en tumör på ena äggstocken och att den var elakartad blev hon först chockad. Men hon rubbades aldrig i förvissningen om att hon skulle överleva.

Det var efter sommarlovet 1998 (hon är lärare) hon kände att något var fel i kroppen. Hon vände sig sig till kvinnokliniken för ett ultraljud. Läkaren såg att det var en cysta, lugnade henne, säkert inget farligt. Hon var ju så ung. Men det var cancer.

Hon började märka av en rädsla hos vänner och släkt. På kvinnokliniken hörde hon medpatienterna tala om sjukdomen med skräck i rösten. Men för Helen som har en ljus och förtröstansfull livsinställning var det inga problem. Hon hade ingen avsikt att dö. Hon älskade ju livet.

Helens två barn, då 8 och 12, år fick utan omsvep veta att deras mamma fått cancer. Hon tvekade aldrig att berätta, men var noga med att inte dra in dem för långt i sjukdomen, försökte ge dem känslan av att ”så här är det att leva med den här mamman”.

Hon fick gå igenom den s.k. stora operationen vid äggstockscancer. ”Allt togs bort.” Efter operationen och cellgiftsbehandlingen återgick livet till det normala. ”På något märkligt sätt” som hon uttrycker det. Provtagningar och kontroll över blodstatus fortsatte i fem års tid. Först därefter blev hon friskförklarad.

I december kände Helen att något inte stod rätt till. Hon återvände till Sahlgrenska sjukhuset. En ny förändring upptäcktes.

Julen blev jobbig. Hon ville vänta med att berätta för familjen tills läkarna visste säkert om de nya förändringarna var livshotande. Inte minst ville hon undvika att åter oroa sin pappa som fått se sin hustru gå bort ung i cancer. Barnen hade börjat bli vuxna. Äldsta sonen befann sig som utbytesstudent i Australien, förstod mer än sist, ställde de smärtsamma, oundvikliga frågorna. Hon gör en grimas av obehag.

Tiden som följde var åter fylld av cellgifter, illamående och ett ständigt pendlande från ”OK” till ”Fruktansvärt”. Så vände det. Hon älskade världen. Hon opererades igen, ny strålbehandling, men även ny och snillrik sådan. Hon fick förmånen att deltaga i ”Astat-projektet”, finansierat av Jubileumsklinikens Cancerfond. Hon förklarar initierat hur tumörcellerna bestrålades utan att skada andra delar av kroppen. [läs mer här]

 Helen har nu inga tecken på sjukdom och är förhoppningsfull inför framtiden. Hon tänker tillbaka på senaste decenniet, vad det inneburit i såväl umbäranden som livsvisdom, möten med medpatienter och fantastiska människor i vården. Hon ler vid minnet av hur Håkan Andersson, hennes läkare på Jubileumskliniken, kom och hämtade henne till en röntgenundersökning när alla andra praktiskt taget låg och sov. Han körde henne mitt i natten genom kulvertarna. Han hade ju faktiskt lika gärna kunnat skicka en vaktmästare.



Berättat för och redigerat av Jubileumsklinikens Cancerfond.


Stiftelsen Jubileumsklinikens Forskningsfond mot Cancer • info@jubileumsklinikenscancerfond.se • Pg 90 09 79 - 6 • Bg 900-9796 • Tel 020-90 09 79
Organisationsnr. 857200-8244