Anette Wagnerwik. Född 1958.


Hennes minne av hur det hela började är kristallklart. Det var i april 2008. Hon skulle ut och dansa med sin fästman. Ett toalettbesök innan avfärd. Blod i avföringen. Hon nämnde inget, ville inte oroa i onödan. De åkte och dansade, men en olustig känsla präglade kvällen.

Några dagar senare. Åter blod i avföringen. Hon kontaktade vårdcentralen, ordinerades stolpiller. Hon kände ingen större oro. Hon var ju pigg och … Efter några dagar, nya blödningar. Läkaren på vårdcentralen tyckte de skulle gå till botten med det hela. Hon skickades till specialister. Instrument som slog mot rostfritt. Hon frågade vad de gjorde. Tar prover. Det började gå upp för henne att något inte stod rätt till.

Efter någon vecka låg två kuvert i posten när hon kom hem från jobbet. Det var en onsdag. Två kallelser. Röntgen av lungor. Röntgen av buk och lilla bäckenet. Hon fattade ingenting. Fel. Hon fattade allting. Hon måste ha cancer i hela kroppen … Varför skulle de annars rönta Iungorna och magen? I nästa stund: Hon måste blivit ihopblandad med någon annan! Så blev hon iskall. Herregud!! Vad skall hon säga till barnen? Och till sin pojkvän? Och till mormor som snart skulle fylla 100? Tänk om lilla mormor dör av chock…

Hon valde att inte berätta något för barnen. Hon ville varken förstöra sommarlovet för de två yngsta eller semestern för de två äldre. Hon visste ju inte hur allvarligt sjuk hon var. Hon visste inte vad som väntade av behandlingar. Varför skapa förvirring i onödan? På något sätt lyckades hon hålla masken. Hennes fästman blev dock invigd i situationen. Utan honom skulle hon aldrig ha…

Mitt i den djupaste ångest hon upplevt i sitt liv, infann sig insikten om att hon måste välja. Antingen ligga och stirra upp i taket och älta eländet framför henne. Eller ta fasta på att hon trots allt mådde bra – och helt enkelt visa lite jävlar anamma! Hon bestämde sig för att ta vara på varje dag, till en början fram till behandlingarna skulle inledas. Hon tillbringade dagarna nere vid vattnet i staden där hon bodde, åt medhavd fruktsallad, löste korsord. Gick och tränade. Hon kände ett ansvar inför sig själv att vara i god kondition inför vad som komma skulle. Vad det nu än var.

I slutet av sommaren berättade hon för sina anhöriga. Det var oerhört jobbigt, men samtidigt en oerhörd lättnad. Hon hade trots allt ett visst hopp att förmedla. Det var förvisso analcancer, men av en typ med bra prognos.

Hennes bild av Jubileumskliniken, grundad på behörigt avstånd, var inte så ljus. Dit kommer bara de svåraste fallen. Dödens väntrum. Hon lydde under alla omständigheter kallelsen, åkte dit, blev inskriven, fick stanna över natten. Nästa dag provtagningar. Väntan. Röntgen. Väntan. Äntligen besked. Cancern hade inte spridit sig till andra delar av kroppen. Lycka! Hennes bild av Jubileumskliniken ändrades.

Cellgiftsbehandlingen började. Hon trodde hon skulle kunna åka hem efter ett par dagar och fortsätta behandlingen där. Hon insåg att hon varit naiv. Hon kände sig helt… klubbad. När hon väl kommit hem låg hon utslagen på soffan i en vecka. Cellgifter har ofta den effekten. Så småningom lyckades hon ta sig ut utanför huset. Sommaren höll på att gå över i  höst. De brandgula löven frasade under hennes fötter. Hon hade aldrig känt en sådan tacksamhet till livet.

Efter två omgångar med cellgifter väntade strålning. Fem dagar i veckan i sju veckor. I och med att stråldoserna blev högre kom biverkningarna. Hon välsignade den som uppfann morfintabletten.

När fem veckor gått var det dags för undersökning – under narkos. Hon grät av nervositet. Om tumören inte krympt, väntade operation. Med tillhörande stomipåse. Allting skulle plötsligt bli så… påtagligt. Men tumören var helt borta! De två återstående behandlingsveckorna gick som en dans. Hon hade kunnat genomlida vad som helst i detta lyckorus.

Hon var färdigbehandlad. Och tröttare än någonsin i hela sitt liv. Hon blev tillfrågad och accepterade att medverka i en studie om känslan av utmattning i samband med strålning. Slutsats? Utifrån vad kroppen får utstå var symtomen helt naturliga.

Först sex månader senare vek tröttheten från hennes sida. Hon började arbeta. Först halvtid. Så småningom heltid. En märklig känsla infann sig. Saknad. Hur konstigt och bakvänt det än låter så saknade hon Jubileumskliniken. Att bli omhändertagen av den underbara personalen, frågorna om hur det kändes och hur hon mådde. De andra patienterna på avdelningen. Resorna till Göteborg. Hon trodde aldrig att hon skulle längta tillbaka till en plats förknippad med så mycket elände.

När hon uppfattades som återställd från cancern ringde anhöriga och vänner inte längre lika ofta. Hon tyckte det var synd. Under behandlingarna handlade det mest om att överleva dagen, samtalen handlade mer om praktikaliteter. Efter behandlingarna, när känslorna sjönk in i medvetandet om vad hon drabbats av och varit med om, kände hon behov av kontakt på ett djupare plan. Hon skämtar om att man borde "skolas ut" från telefonsamtalsintensiteten, men egentligen är hon allvarlig.

Snart är det tre år sedan hon avslutade sin behandling på Jubileumskliniken. Hon går på fyramånaderskontroller. Hon har tre återbesök kvar. Hon väntar på den dag hon räknas som friskskriven. Sedan skall hon ha fest. För att fira livet.


Berättat för och redigerat av Jubileumsklinikens Cancerfond.


Stiftelsen Jubileumsklinikens Forskningsfond mot Cancer • info@jubileumsklinikenscancerfond.se • Pg 90 09 79 - 6 • Bg 900-9796 • Tel 020-90 09 79
Organisationsnr. 857200-8244